Lång natts färd mot dag

I lördagskväll hade jag och fyra andra östersundare varit i Sundsvall och dansat nonstop till Shake och Svänzons. Jag var chaufför och vid 02:30-tiden begynte vi vår hemfärd i min trogna SEM600. Det var en mörk novembernatt men det hade varit förhållandevis regnfritt under det senaste dygnet så vägen var torr och ljus, likaså var trafiken mycket sparsam så antalet möten var få och jag kunde köra med full strålkastarbelysning nästan hela tiden. Att köra hem på natten, särskilt längre sträckor över tio mil såsom exemeplvis från Sundsvall till Östersund, brukar av de flesta ses som en jobbig baksida av sådana här kvällsäventyr, och givetvis så ser väl även jag så på saken ibland. Dock kan jag också uppleva sådana här körningar, främst sommartid men även under gynnsamma förhållanden vintertid, som en ren njutning, meditativt på något sätt som är svårt att beskriva.

När baksätespassagerarna somnat och samtalen i bilen ebbat ut blev den här körningen just en sådan för mig i grunden fantastisk upplevelse. Allt var stilla, jag var pigg i knoppen, jag hade en lugn och välmående känsla i kroppen, vägen var ren och torr och låg öppen för mig utan hinder, jag kunde köra helt efter min egen rytm och kilometer för kilometer, mil för mil bröt vår ljuskägla sig igenom det svarta landskapets mörker. Även om målet hägrade, det trygga hemmet och den varma sängen, så kändes resan som allt annat än en transportsträcka. Resan i sig var inte bara som något ofrånkomligt utan tvärtom i sig som något nödvändigt och tillika välgörande. De där stilla timmarna i bilen utan några stora tankar men där allt inom mig i lugn och ro fick flyta fritt, ostört, de timmarna var till bredden fyllda, fyllda av enorma mängder ingenting. Resan gav tid för införlivande, bearbeting, rensning och sortering av alla kvällens intryck, likväl som att det skedde en omedveten förberedelse för det som väntade vid vägs ände, vid resmålet.

Känslan som jag hade där i lördags gjorde mig förundrad, ty sällan har jag känt en sådan tillfredsställelse i att köra bil, målet fanns där men var aldrig det centrala utan jag njöt av färden, trygg i förvissningen om att vi tids nog skulle nå målet även utan att låta det uppta allt fokus. Såhär efteråt har jag tänkt en del på den där nattliga färden, hur den i mångt och mycket symboliserar livet i stort och inte minst mitt liv som det ter sig just här och nu. Sedan en tid tillbaka har jag börjat skymta nya mål och nya destinationer i mitt liv. I många avseenden vet jag vad jag vill och vad jag längtar efter, men jag har ofta blivit frustrerad över att jag inte lyckats ta mig fram, inte tycks vara redo trots att så mycket i grunden känns så självklart. Helgens långa nattliga färd mot dag gav mig en tankeställare för det är ju precis samma sak som jag upplever i mitt liv just nu, att jag befinner mig på en lång men nödvändig och välgörande nattlig färd på väg mot en gryende dag. Istället för att till hundra procent fokusera på att nå målet, att komma fram dit där det dagas, så borde jag sannolikt i större grad bejaka den här resan, acceptera att den är såväl nödvändig som spännande, låta den ta sin tid och samtidigt njuta av livet utefter vägen. Det finns saker som jag vill göra men som jag ännu inte är redo att ta tag i. Det finns människor och företeelser som måhända kan komma att spela stora roller eller utgöra cetrala delar av min framtid, men allt måste inte, kan inte, nödvändigtvis ske här och nu.

Givetvis får man inte sluta formulera och sträva mot sina mål, justera kursen allteftersom målen förändras och när saker sker under resans gång, för att inte glömma då man tvingas ta omvägar, men målfokuset får inte bli så stort att man glömmer bort att njuta av resan, eller glömmer bort att resan i sig kan vara en nödvändig förutsättning för att någonsin kunna nå målen. Livet är en öppen väg och jag tänker njuta av vägen som leder mig mot mina drömmars mål, njuta av och göra något bra av den långa nattens färd mot dag. Utefter vägen tänker jag sjunga, dansa, leva livet!

Bryan Adams - Open Road (Live in Lisbon)

I'm sitting at the wheel
I got a green light
Not afraid of nothin' cuz heart and soul
I'm built for life

So let the engine roar
Push the pedal down
I want the white lines on the highway
To lead me out of town

I'm rolling on and on and on
Who knows where I'm goin'?
Life is an open road - it's the best story never told
It's an endless sky - it's the deepest sea
Life is an open road to me
Life is an open road to me

I got headlights
To guide me thru the night
I got the window down and the radio playing
It makes me feel alive

I'm rolling on and on and on
Who knows where I'm goin'?
Life is an open road - it's the best story never told
It's an endless sky - it's the deepest sea
Life is an open road to me
Life is an open road to me